Juridikprofessorerna Anne Robberstad och Marit Halvorsen har publicerat en artikel där de analyserar den nya norska könstillhörighetslagen från 2016. Analysen är väldigt intressant även för svenska förhållanden men tyvärr inte öppet tillgänglig. Därför summerar vi den här och kommenterar hur den norska lagstiftningen förhåller sig till den svenska. Alla citat är översatta från norska.

Robberstad och Halvorsen börjar med att förklara att lagen kom till för att få bort steriliseringskravet och andra krav på medicinska ingrepp för ändring av juridiskt kön. Det tycker de var rätt, men lagen kom till med stor hast och det märks i bristen på förarbete och konsekvensutredning. Här kan vi lägga till att steriliseringskravet för juridiskt könsbyte redan är borttaget i Sverige, vilket gör att behovet av en ny könstillhörighetslag är mindre akut, även om lagen så småningom kan behöva revideras bl.a. för att skilja den juridiska processen från den medicinska. Processen har inte heller varit fullt lika förhastad i Sverige, då en ny könstillhörighetslag har varit på tapeten länge och det senaste förslaget har varit på remiss två gånger. Däremot lämnar förslagets utformning och konsekvensutredning för bl.a. jämställdheten fortfarande mycket i övrigt att önska. I Norge gick de hastigt och lustigt hela vägen till självdefinition av juridiskt kön från sex års ålder utan väntetid och utan begränsning av antal byten.

Robberstad och Halvorsen menar att 2016 års lag skapade kategorin ”juridiskt kön” vid sidan om ”biologiskt kön”, vilket leder till oklarheter kring vilket ”kön” som ska gälla i olika fall. Här kan tilläggas att möjligheten att ändra juridiskt kön på vissa villkor har funnits sedan 1970-talet även i Norge, men Robberstad och Halvorsen anser alltså inte att detta har givit upphov till ”juridiskt kön” som en separat kategori. Om vi jämför med Sverige har vi idag ett ”fastställelseförfarande” för juridiskt kön enligt rådande lag, och det kan tolkas som att det ändrade juridiska könet gäller i samtliga fall och alltså inte kan skiljas från det biologiska. En ny lag skulle kunna införa en liknande oklarhet som den norska om vilket ”kön” som gäller i vilka fall. Mycket riktigt påpekade lagrådet att sådana förtydliganden saknades när de avstyrkte det lagförslag som nu är aktuellt igen i lätt friserad form.

Den utredning som låg bakom den nya norska lagen inför även ”upplevt kön” som ett tredje sätt att kategorisera kön. Robberstad och Halvorsen kallar denna syn, som accepterats av många beslutsfattare och myndigheter, för könsidentitetsideologin. Hit hör föreställningar om att könsidentitet är viktigare än biologiskt kön, och att det är en mänsklig rättighet att få byta juridiskt kön. Denna ideologi förespråkar även rätten till könsbekräftande medicinska behandlingar på statens bekostnad.

Robberstad och Halvorsen går igenom vad könstillhörighetslagen får för konsekvenser för andra lagar. I Norge finns sedan 2021 en lag mot ”diskriminerande eller hatiska yttranden” som omfattar ”könsidentitet eller könsuttryck”. I svensk lag finns ingen direkt motsvarighet, men däremot ”hets mot folkgrupp” som omfattar ”könsöverskridande identitet eller uttryck”. Den norska lagen ger inga exempel på vad som räknas som ”hatiska yttranden”, men Robberstad och Halvorsen menar att exempelvis ”felkönande” eller allmänt kränkande uttalanden inte kan räknas. De ger en pik till den norska diskrimineringsombudsmannen för att ha övertolkat lagen, medan diskrimineringsnämnden är mer restriktiv i sina domar. Detta kan jämföras med svenska DO, som nyligen dömde en skola till skadestånd för att en lärare vägrade att använda ”hen” om en elev. Frågan är om fallet skulle ha hållit i rätten.

Robberstad och Halvorsen diskuterar även diskrimineringsärenden som berör könsuppdelade utrymmen. De börjar med att konstatera att tillgång till dessa inte är reglerade enligt lag, och tar upp några norska och danska fall med varierande utgång. Deras slutsats är att av hänsyn till hävd, blygsamhet och kvinnors trygghet kan man inte bortse från biologiskt eller uppfattat kön när det gäller könsuppdelade utrymmen. De tar särskilt upp lagen som reglerar kroppsvisitering. Enligt Robberstad och Halvorsen är det givet att en kvinnas rätt att slippa bli kroppsvisiterad av någon hon uppfattar som man går före hänsyn till juridiskt kön, eftersom det var biologiskt kön som avsågs då lagen skrevs. I Sverige tog lagrådet upp exemplet med kroppsvisitering och bad om ett förtydligande, vilket fortfarande saknas i lagförslaget.

Robberstad och Halvorsen slår fast: ”Lagen om ändring av juridiskt kön kan inte åsidosätta de hänsyn som andra lagar tillvaratar, som exempelvis rätten till privatliv, personlig integritet och religionsfrihet. I dylika fall bör ’kön’ tolkas som biologiskt kön, inte som valt juridiskt kön.” (s. 181) I förarbetena till 2016 års lag saknas en utredning av följdverkningar för andra lagar, och könstillhörighetslagen kan inte automatiskt antas ha företräde. Det betyder att konflikter mellan olika lagar måste lösas från fall till fall i domstol. Samma problem skulle uppstå med det svenska lagförslaget, som inte heller har utretts eller konsekvensanalyserats tillräckligt.

Därefter diskuterar Robberstad och Halvorsen åldersgränserna för lagen. I Norge får barn från 6 år byta juridiskt kön med en vårdnadshavares tillstånd, och från 16 år utan. I det senaste svenska förslaget är åldersgränsen 12 år med båda vårdnadshavarnas tillstånd och 18 år utan. Robberstad och Halvorsen menar att åldersgränsen borde vara 18 år, eftersom minderåriga inte själva kan fatta livsavgörande beslut. Det juridiska könet kan visserligen lätt ändras tillbaka i Norge, men en ändring av juridiskt kön går ofta hand i hand med irreversibla medicinska behandlingar. Här kan vi lägga till att i det svenska lagförslaget är en första ändring av juridiskt kön enkel, medan det krävs en psykologutredning av ”könsidentiteten” för att få ändra tillbaka. Svårigheten att ångra ändringen gör det ännu mindre lämpligt att låta minderåriga fatta ett sådant beslut.

Vi kan bara applådera Robberstad och Halvorsen när de skriver: ”Den avgörande frågan är om könsbytesoperationer ska ses som medicinsk behandling, alltså behandling av sjukdom, eller inte. Om man inte ser könsdysfori som en sjukdom, faller behandlingar som medför sterilitet in under lagens huvudregel om frivillig sterilisering och 25 års åldersgräns. [---] Vi menar att ’könsbekräftande’ behandling som kan medföra sterilitet, bör ha samma åldersgräns som ’vanlig’ sterilisering, 25 år.” (s. 187)

Robberstad och Halvorsen tar upp Dentons strategier för att snabbt smyga igenom lagändringar, som verkar ha följts i Norge: att skilja juridiskt kön från medicinska behandlingar, hänvisa till ”mänskliga rättigheter”, koppla ihop lagen med andra mer populära lagändringar, samt undvika medieuppmärksamhet. Vi kan se att samma strategier har använts i Sverige, fast med mindre framgång då frågan nu är uppe till allmän debatt. Vad gäller strategin att åka snålskjuts på mer populära lagförslag är den inte så uppenbar, men i Norge kan det ha handlat om att få bort steriliseringskravet och i Sverige helt enkelt att separera juridiskt könsbyte från könskirurgi. Självdefinition av kön och sänkt åldersgräns slinker med på köpet bakom ord som ”modern” och ”uppdaterad”.

Artikeln avslutas med en diskussion av de vidare konsekvenserna av könsidentitetsideologin, som ”nyspråket” som följer med. Det mest slående exemplet på detta är att kön nu påstås vara ”tilldelat” vid födseln, vilket kan vara sant för de 0,022% som föds med oklar könstillhörighet, men inte för oss andra. Robberstad och Halvorsen skriver: ”Språkbruket genomsyrar offentliga dokument och stödjer föreställningen om att kön inte är något du föds med, utan något läkarna ger dig. Därifrån är vägen kort till att hävda att biologiskt kön är irrelevant. Könet bestämmer du själv.” (s. 190) Som exempel på ”nyord” i könsidentitetsideologins kölvatten tar Robberstad och Halvorsen också upp ”TERF”. Tack från alla svenska terfar som vill slippa dras med en lag lik den norska.