Regeringen har i juli 2022 skickat förslaget om ny könstillhörighetslag på remiss till lagrådet. Förslaget skiljer sig ganska kraftigt från utkastet och man har uppenbarligen tagit till sig en del av kritiken från olika remissinstanser, och säkert även från medieopinion och offentlig debatt. Regeringen kommer att besluta om att anta lagen först efter valet, vilket innebär att det blir en ny regering som fattar beslutet, och det kan också vara en bidragande orsak till att formulera förslaget mer försiktigt.
De viktigaste förändringarna jämfört med utkastet är att det även fortsättningsvis ska krävas en ansökan till Socialstyrelsen med medicinskt intyg för att få ändra folkbokföringskön, och att åldersgränsen är höjd från 12 till 16 år. Det finns även smärre justeringar i lagtexten som får den att ligga närmare den nu rådande könstillhörighetslagen. Regeringen har alltså tydligt dragit i bromsen mot utkastets förslag att införa self-ID i Sverige. En liten seger för det förnuftiga folkhemmet och för oss feminister!
Även vad gäller den nya lagen om kirurgiska ingrepp i könsorganen har regeringen lagt sig betydligt närmare rådande lagstiftning än utkastet och den tidigare promemorian. De centrala lagändringar regeringen står fast vid är att könskirurgi ska regleras i en egen lag separat från ändring av folkbokföringskön, och att det inte längre ska krävas någon särskild ansökan till Socialstyrelsen för att genomföra denna typ av kirurgi. Däremot lägger regeringen in ett krav på att personen "sedan en lång tid upplever att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten", som ersätter det rådande kravet på att ha uppträtt socialt som det önskade könet (så-kallad "real life experience"). Detta krav på könsdysforins stabilitet bakåt i tiden saknas helt i utkastet och promemorian. En annan viktig skillnad mot utkastet och promemorian är att sjukvårdens beslut inte ska kunna överprövas - det ska alltså inte bli en "rättighetslag" där en nekad patient kan överklaga till domstol på ett helt unikt sätt inom svensk sjukvård, som bl.a. RFSL ville ha det.
Regeringen väljer också att behålla följande regel ur rådande lag: "På en person som är under 23 år ska dock könskörtlarna endast få avlägsnas om det finns synnerliga skäl." Den absoluta åldersgränsen för könskirurgi är fortsatt 18 år. Vi tycker ju fortfarande att det är märkligt att man ska få kastrera sig vid 23 års ålder (eller redan vid 18 års ålder vid "synnerliga skäl"), när åldergränsen för vanlig sterilisering är 25 år, en kritik som även framförs av de norska juridikprofessorerna Marit Halvorsen och Anne Robberstad. Men vi tycker ändå att det är bra att regeringen vill behålla 23-årsgränsen i den nya lagen. Det tyder på ett visst omdöme visavi de lobbyorganisationer som trycker på för att slopa alla åldersgränser. Regeringen har också justerat den nya formuleringen i steriliseringslagen så att det blir tydligare att det inte handlar om någon särskild gräddfil för att få sterilisera sig vid 18 år om man bara vill byta folkbokföringskön, utan att samma kriterier ska vara uppfyllda som vid könskirurgi. Detta innebär åtminstone att enbart personer som utretts vid könsdysforimottagningar kan få undantag för tidig sterilisering.
Ändring av folkbokföringskön ska regleras i en ny lag, utan krav på könskorrigerande behandling eller diagnos. Så långt överensstämmer lagrådsremissen med tidigare förslag. Men regeringen tar tydligt ställning mot "self-ID" med rubriken "Individens självbestämmande måste ställas mot risken för missbruk" och formuleringen "En ändring av det kön som framgår av folkbokföringen bör föregås av en prövning av könsidentiteten." Sedan försöker de kompromissa med self-ID-lobbyn genom att in nästa mening lägga till: "Denna prövning bör vara mindre omfattande än den som krävs enligt nuvarande lag och så långt som möjligt utgå från individens uppfattning om sig själv." Utkastets idiotiska idé om att brott och bedrägeri ska stävjas genom en prövning av könsidentiteten från och med en andra ändring av folkbokföringskön (det vill säga tillbaka till födelsekönet) har slopats i den nya lagrådsremissen. Här har regeringen lyssnat på den välförtjänta kritiken från remissinstanser och tar upp synpunkten att ångrare och detransitionerare inte bör möta svårare hinder vid ett andra byte än ett första.
Prövningen av könsidentiteten beskrivs som "en enklare medicinsk utredning" som kan men inte behöver utföras av ett specialistteam inom transvården. Däremot bör utredaren vara legitimerad psykiatriker eller psykolog som kan utesluta "annan problematik" bakom önskan att ändra folkbokföringskön. Regeringen går alltså emot utkastets förslag om att könsidentitetsintyg ska kunna utfärdas av en kurator eller liknande efter något enstaka samtal. Då regeringen inte vill förenkla ändring av folkbokföringskön till en rent administrativ procedur (self-ID) ska Socialstyrelsen, inte Skatteverket, vara beslutande myndighet för alla ansökningar. Socialstyrelsen ska få utarbeta riktlinjer för ansökningsförfarandet, vilket känns hyfsat betryggande efter deras evidensbaserade nya hårdare riktlinjer om hormonbehandling. På det hela taget kan det nya förslaget till en förenklad procedur för ändring av folkbokföringskön jämföras med den brittiska Gender Recognition Act (GRA), som på liknande sätt kräver läkarintyg men ingen särskild medicinsk behandling eller utredning vid specialistklinik. Det är alltså till skillnad från i promemorian och utkastet inte längre frågan om någon ren self-ID-lag.
Regeringen höjer också den föreslagna åldergränsen för ändring av folkbokföringskön från 12 till 16 år. Varför det ska vara just 16 år är oklart och framstår som ett lam kompromiss mellan de remissinstanser som vill ytterligare sänka eller helt ta bort åldersgränsen, och de som vill behålla 18-årsgränsen. Troligen har det att göra med att behandling med könskonträra hormoner kan sättas in vid 16 år, så att personen kan börja "passera" och vara i större praktiskt behov av att ändra folkbokföringskön, även om regeringen inte vill säga detta rätt ut. Vi får väl se hur lagrådet ställer sig till att sänka åldersgränsen från 18 år...
På en punkt är regeringens lagrådsremiss mer radikal än utkastet, och det är det ändrade folkbokföringskönets rättsverkan. Enligt utkastet föreslogs byte av folkbokföringskön bli en rent administrativ procedur utan prövning (self-ID), och därför kan det nya folkbokföringskönet inte få mer än presumtionsverkan. Detta är samma som för oss alla som fått vårt folkbokföringskön tilldelat efter en enklare kontroll vid födsel eller invandring, medan däremot ett ändrat folkbokföringskön enligt nu rådande könstillhörighetslag anses "fastställt". Det nya folkbokföringskönets rättsverkan skulle alltså försvagas med lagändringen - en helt logisk följd av att införa self-ID och ta bort "fastställelseförfarandet" vid Socialstyrelsens rättsliga råd. Naturligtvis var inte de vanliga lobbyisterna bland remissinstanser nöjda med denna försämring, eftersom de vill ha kakan och äta den, helst igår. När nu regeringen behåller en prövning av könsidentiteten som villkor för ändring markerar de också - som plåster på såren? - att det nya folkbokföringskönet ska ha en starkare rättsverkan än presumtion. De skriver: "En ändring av det kön som framgår i folkbokföringen bör styra den enskildes rättigheter och skyldigheter i de fall där könet har rättslig betydelse."
Resonemangen kring det ändrade könets rättsverkan tydliggör problematiken med att ignorera kön som materiell verklighet och grund för förtryck och ojämställdhet. Regeringen tycks anse att folkbokföringskön är det enda kön som räknas inför lagen. Här går de emot juridikprofessorerna Robberstad och Halvorsen, som menar att det inte går att utgå ifrån en och samma definition av "kön" i alla lagar, utan att det måste tolkas beroende på lagens kontext och syfte. Att folkbokföringskönet i själva verket bygger på en biologisk realitet som föregår den juridiska konstruktionen vill vår svenska regering helst inte låtsas om. Därför viftar de också bort eller missförstår (avsiktligt?) all feministisk kritik från remissinstanser. Ironiskt nog visar deras egna exempel tydligt (det biologiska) könets betydelse inför lagen, då lagarna instiftats för att värna kvinnors (inte den juridiska fiktionen "kvinna enligt folkbokföringen") intressen.
De "rättigheter och skyldigheter" som följer på ett ändrat folkbokföringskön missgynnar (biologiska) kvinnor i samtliga fall som tas upp. Exempelvis mister en kvinna som har bytt till manligt folkbokföringskön sin rätt till änkepension, även om hon som kvinna uppfyllde kriterierna och inget i hennes ekonomiska situation har förändrats av könsbytet. Varför ska denna stackars transman eller "ickebinära" kvinna som önskar byta till manligt folkbokföringskön på ålderns höst dubbelbestraffas både för sin prekära ekonomiska situation som gift kvinna i ett manssamhälle och för sin transidentitet? Exemplet kan tyckas perifert då hela änkepensionssystemet är på väg ut och det troligen inte kommer att drabba någon i praktiken, men det visar tydligt på konsekvenserna av regeringens vägran att ta i kön och könsbaserat förtryck. Ett annat exempel på hur kvinnors rättigheter undermineras är att regeringen anser att krigsbrottet "påtvingat havandeskap av en kvinna" inte kommer att kunna tillämpas om offret är en juridisk man. Resonemanget är tämligen ologiskt då vi ju alla vet att lagtextens formulering beror på att endast kvinnor kan bli havande och att den som utsatts för påtvingat havandeskap per definition är kvinna, oavsett folkbokföringskön. Samma resonemang om biologiska realiteter borde kunna gälla i tillämpningen av denna lag som i lagen mot könsstympning, där regeringen menar att formuleringen "de kvinnliga yttre könsorganen" kan tillämpas "oavsett hur målsäganden identifierar sig själv". Lagtolkningarna borde vara analoga, då det i båda fallen rör sig om kvinnlig reproduktiv anatomi.
Att regeringens tolkning av könsbytets rättsverkan systematiskt gynnar (biologiska) män framgår av exemplet kroppsvisitering. Regeringen skriver: "Att ändringen av det kön som framgår av folkbokföringen ska vara den som styr den enskildes rättigheter och skyldigheter i de fall där könet har rättslig betydelse innebär att en person som ändrar kön från man till kvinna ska ses som kvinna när exempelvis bestämmelser om kroppsvisitering och kroppsbesiktning tillämpas." Det kan visserligen anses rimligt att en man som har bytt till kvinnligt folkbokföringskön ska kroppsvisiteras av en kvinna. Kvinnor får ju redan idag kroppsvisitera män. Problem skulle dock kunna uppstå i särskilda fall, som då manliga sexualbrottslingar med kvinnligt folkbokföringskön (även i mansfängelser) kan kräva att få bli visiterade av kvinnor. Vad ska fängelseledningen göra om samtliga kvinnliga anställda vägrar av arbetsmiljö- och säkerhetsskäl eller säger upp sig i protest? Allvarligare är att regeringens formulering kan tolkas som att män som har bytt folkbokföringskön till kvinna skall behandlas som kvinnor även i situationen att de utför kroppsvisitationen. Detta utgör en kränkning av den visiterade kvinnans trygghet och kroppsliga integritet, då det ju är en fysisk person av han- eller honkön som utför visitationen, inte dess könsidentitet eller folkbokföringskön. Regeringen hänvisar vagt till arbetsgivarens ansvar för att se till att problematiska situationer inte uppstår, men förklarar inte hur exempelvis en arbetsgivare för flygplatskontrollanter ska kunna värna kvinnliga passagerares rätt att bli visiterade av kvinnor utan att diskriminera anställda transpersoner med kvinnligt folkbokföringskön. Här kan vi lägga till att det ju inte enbart handlar om transkvinnor, med eller utan medicinsk könskorrigering. Även "ickebinära" transpersoner ska ju av oklara skäl ska få byta från det ena (binära) folkbokföringskönet till det andra. Man behöver som kvinna inte vara djupt religiös eller konservativ för att vilja slippa bli kroppsvisiterad i säkerhetskontrollen på flygplatsen av en ickebinär man med kvinnligt folkbokföringskön, men detta tar vår regering inte någon hänsyn till. För övrigt finns redan ett amerikanskt rättsfall om en muslimsk man i fängelse som av religiösa skäl endast vill kroppsvisiteras av män men som tvingats visiteras av en transman.
På det hela taget brister lagrådsremissen i konsekvensanalys för jämställdheten och det mesta av kritiken från bl.a. Sveriges Kvinnolobby, Kvinnofronten och Women's Rights Watch har helt sonika ignorerats. Det är uppenbart att de enbart är intresserade av att värna transpersoner som vill nyttja de nya lagarna mot diskriminering, inte av att jämka olika intressen eller tillgodose kvinnors rättigheter. Vad gäller diskrimineringslagen står regeringen fast vid omformuleringen av det redan luddiga och förvirrande tillägget till diskrimineringsgrunden kön. Därför hänvisar vi till vår tidigare kommentar till utkastet. Det är i och för sig rimligt att regeringen inte vill ändra diskrimineringslagen i onödan utan endast uppdatera den för att matcha den nya tvådelade könstillhörighetslagen. Att ändra diskrimineringslagen, som bl.a. RFSL driver, är en separat fråga feminister bör hålla ögonen på.
Även om regeringens lagrådsremiss på många sätt är en sansad och välgenomtänkt kompromiss kvarstår grundproblemet att lagförslaget bygger på idén om könsidentitet. Det är ju denna idé om att "könet sitter mellan öronen, inte mellan benen" som ligger till grund för self-ID-ideologin, och därför blir försök att kompromissa med den och införa "självbestämmande men med prövning" (som regeringen nu försöker) ganska ologiska. I värsta fall kommer transorganisationerna bara skaffa fram psykologer som är villiga att skriva könsidentitetsintyg på löpande band, no questions asked. I bästa fall kommer psykologerna att ta sitt jobb på allvar och fråga sig om patienten verkligen blir hjälpt av ett juridiskt könsbyte. Problemet är att ingen vet vad en "könsidentitet" är och hur man egentligen prövar den, och att bygga en lag på konceptet blir därför som att mura ett hus på lösan sand. Könsidentitetskonceptet är inte vetenskapligt belagt utan ett uttryck för religiös eller filosofisk dualism: att skilja på själ och kropp och dessutom sätta själen (identiteten) över kroppen (könet). Denna trosföreställning sprids av rika och mäktiga transhumanister som Martine Rothblatt, som inte nöjer sig med att förespråka disassociation och radikal kroppsmodifiering, utan rena Frankenstein-idéer som att helt göra sig av med kroppen och ladda upp medvetandet digitalt. Inte undra på att förespråkare av ideologin helst inte vill ta i den könade kroppen av kött och blod. Därför svävar regeringen så mycket på målet i frågan om det biologiska könets juridiska betydelse. I lagrådsremissens föreställningsvärld är en "transperson" ungefär som en enhörning, en mytisk varelse som transcenderat ifrån sitt kroppsliga kön och blivit en helt ny, egen kategori som absolut inte kan utgöra något hot mot kvinnorochbarn. Ty transpersonen varde den mest förtryckta i intersektionens heliga hierarki.